En sjukdomsperiod var över

Bild

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade.

Den här lilla blogserien startade 18 september 2012 och efter sju inlägg avslutas den nu med det åttonde och sista inlägget. En liten kortfattad beskrivning hur jag upplevde en allvarlig sjukdom som jag helt och fullt blev botad från.

Tidigare inlägg:

1. Arteriovenös Kärlmissbildning
2. Mina första symptom
3. Inlagd på sjukhus
4. Operationen
5. Första tiden efter operationen
6. På lasarettet i Västerås
7. Utskriven från lasarettet
och nu:

8. Tillbaka på jobbet

Jag körde igång direkt med heltid, det borde jag inte gjort men så var det. Första dagarna var jag direkt på en kurs i Stockholm tre dagar och så på torsdagen kom Tomas och hämtade mig för ett kundbesök i Eskilstuna.  ”Hur tyckte du det var” frågade Tomas. ”Jo, det var rätt jobbigt” började jag och tänkte berätta lite hur det var att bli sjuk i en hjärnsjukdom, opererad och långtidssjukskriven, men Tomas avbröt mig. ”Jo, men jag tänkte på kursen” sa han. Och så är det förstås, alla har fullt upp med sitt, så jag pratade inte så mycket om min sjukdomsperiod om inte någon speciellt frågade förstås. Och det var det sällan någon som gjorde.

Jag hade annars inga större problem med att jobba heltid, jag kunde påverka min tid rätt bra själv men snart nog var man inne i ekorrhjulet med resor och övertid och alltför lite tid till regelbunden träning, Jag borde ha löptränat regelbundet, benmusklerna var rätt slappa och ryggen hade tagit stryk, men arbetstempot på IBM var rätt uppskruvat och ”man har ju ett jobb att sköta” som jag hörde ibland.

Under minst 10 år, kanske mer, tänkte jag varje dag för mig själv nån tanke runt min sjukdom. Inte så att jag gick och ältade och kände att jag haft otur, men hela tiden kom det nån tanke flygande. Mest tänkte jag nog vilken tur jag haft som hörde till dom där procenten som inte fick några men av sjukdomen och nu efter mer än 30 år har jag självklart lagt allt det här bakom mig. Sedan länge. Men så när jag läste om bandyspelaren i VSK så var det läge att skriva mina erfarenheter till den nytta det nu må ha.

Passerar Sollentuna på väg tillbaka till Stockholm Stadion i juli 2012

Och som slutord måste jag säga att det var otroligt dumt  av mig att med mina symptom åka på fjällsemester 1980 med tre små barn, jag hade ju kunnat bli kvar där på fjället. Hur dum får man vara? Jag skulle ha lyssnat på Margareta, men mörkade. Inget jag i efterhand är stolt över, men jag hade tur. Och till sist fick jag också tid att börja träna och springa mina marathon, nästa gång blir det den 20:e maran. I Stockholm lördagen 1 juni 2013. Då har jag just fyllt 69.

Annonser

En sjukdomsperiod 7.

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade

7. Utskriven från lasarettet

Tre månader på sjukhus avlöstes av tre månaders sjukskrivning hemma. Med dagens tanke att det bara gäller att snabbast möjligt komma tillbaka till arbetet kan man undra om jag hade orkat nutidens krav, jobblinjen framför allt. Jag behövde all tid för att bara återhämta mig, vecka efter vecka, månad efter månad, det fick ta sin tid. Tänk om jag bara blivit nedbaxad till jobbet för att sitta och hänga vid skrivbordet i stället för att låta kroppen återhämta sig. Högst någon timme i veckan hade jag orkat till ingen nytta alls.

Varje vecka var jag däremot några timmar på Rehab för träning, balans, koordination etc.  Hemma var vi ute och gick jämt. Inga långpromenader, men med tiden orkade jag en kilometer, kanske två.

7 november var en dag jag minns. Då låg jag på ryggen och kunde för första gången titta rakt upp i taket. Vilket framsteg! Jag hade så länge bara kunnat ligga på höger öra. Framåt jul hade jag kommit så långt att vi kunde gå på dansföreningens julfest, och jag försökte hålla igång så mycket jag orkade, det var ren träning för mig. Men jag hörde några viskningar bakom ryggen ”och så är han sjukskriven…”. Det är alltid nån som tror att man utnyttjar systemet.

Så skulle jag börja jobba igen 1 februari, och några veckor innan hade jag ett samtal med en kurator som ville ordna ett möte med min arbetsgivare. ”Behövs inte” sa jag ”det ordnar jag själv”

Sista veckan i januari hade vi Kick Off på jobbet. Jag skulle börja jobba veckan därpå men var medbjuden (till Sälen tror jag) men fick några konstiga kommentarer av mina chefer som visade att dom inget förstod vad det innebär att vara sjuk. Dom trodde jag gått hemma och haft det bra med sjukersättning utan att behöva arbeta. Visst skulle jag haft det där mötet som kuratorn hade velat ordna.

Sex månaders sjukdomsperiod var över. Måndagen 2 februari var jag åter i tjänst hos IBM i Västerås, och nu återstår bara slutsummeringen i den här lilla bloggserien.

En sjukdomsperiod 6.

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade

6. På lasarettet i Västerås

Först hamnade jag så på medicin i Västerås, och jag tror det var då jag fick veta att analysen var klar, det var inte en hjärntumör man opererat bort, min sjukdom var aneurysm sa man. Inget mer med det, jag behövde inte strålas, men informationen var bedrövligt kortfattad och okänslig. Jag blev skickligt opererad av riktiga proffs, men oproffsigt informerad efteråt. Hoppas det fungerar bättre nu.

Så fick jag plats på Rehabiliteringen där jag delade rum med Lennart, 10 år äldre än jag med lite svart humor, vi peppade varandra och hade rätt roligt. En arbetsterapeut, Gunilla, och en sjukgymnast, Myra, jagade upp mig varenda dag och jag ställde upp på allt. Men framstegen gick långsamt, långsamt. Ögonen fick jag inte upp riktigt, dom hängde nedåt golvet, jag mådde ofta illa, fingrarna på vänsterhanden var lite ostyriga, kunde bara ligga på högerörat jag var fortfarande allt bra darrig. Jag var säkert mycket sämre den här tiden än jag själv kommer ihåg.

Varje helg var jag hemma hos familjen där vi också tränade. Margareta tog med mig ut på promenad. Jag började med att bara gå runt huset. 17 meter långt och 7 meter brett blev allt som allt 48 meter hela varvet runt. Det fick räcka första helgen. Sen ökade vii på runt kvarteret helgen därpå, kanske ett par hundra meter. Och så där höll vi på. Efter några veckor var vi uppe i 500 meter och till slut kunde jag gå ensam ända till affären och handla. ”Men med lapp” förklarade jag för Lennart när jag var tillbaka på sjukhuset, och han blev imponerad över mina framsteg.

Jag kämpade med sjukgymnastiken. I arbetsverkstan snickrade jag för att träna fingrar och synen, jag läste väldigt lite för det var jobbigt med ögonen, men sakta, sakta blev jag bättre. Och varje helg var jag hemma med Margareta och barnen. Det gick framåt.

Jag minns inte om jag körde bil under den här tiden. Kanske det hände någon gång, men jag borde nog inte gjort det. Synen var väl OK, men jag fick anstränga mig för att titta rakt fram, ögonen drog sig gärna mot golvet. Och ögonen var inte alltid riktigt synkade. Svårt att beskriva, men dom tittade nog en aning snett ibland som gjorde det obehagligt i en del situationer.

Till sist hade jag ett bra samtal med en läkare, en kvinnlig med polskt namn, och hon förklarade rätt bra vad det där med Aneurysm innebar. Så inte förrän när det var dags för mig att bli utskriven från sjukhuset fick jag riktigt veta vad jag hade haft för sjukdom, Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm.

Den 2 augusti blev jag inlagd, den 20 augusti blev jag opererad och den 24 oktober 1980 blev jag så utskriven från sjukhuset med en sjukskrivning i ytterligare 3 månader, men även under den tiden hade jag täta kontakter med Rehabiliteringen.