En riktigt trist pensionsprognos

Pensionsutvecklingen har inte varit lysande senaste åren och själv blev jag pensionär vid ett riktigt dåligt tillfälle, det är lätt att konstatera när jag läser pensionsmyndighetens pensionsprognos idag.

Att bli pensionär betyder förstås att man får rejält mindre med pengar att röra sig med, det visste jag när jag blev pensionär 2004 men sen kom Alliansen och genomförde Jobbskatteavdrag 1, 2, 3 och 4. Det gjorde visserligen inte min situation sämre, men när andra fick allt mer i plånboken fick jag som pensionär inte ett öre bättre ekonomi. Jo, ett år sänktes skatten med 67 kr, men såna sänkningar kan man väl strunta i. Hyran stiger varje år, bensin mm – de flesta utgifter blir högre men pension och skatt är den samma.

Sen slog bromsen till och sänkte pensionen rätt rejält 2009 och några år till, höjdes igen 2012 och ska öka igen 2013 vad jag vet, men sänks igen 2014 och ligger still 2015 så summan av pensionsutvecklingen 2009-2015 verkar bli +-0. Medan löneutvecklingen varit runt 18% har pensionsutvecklingen varit 0% och lägg därtill effekten av alla jobbskatteavdrag.

Det måste väl vara något fel på pensionssystemet när pensionerna används som en buffert uppåt och neråt, är det inte dags att göra om pensionssystemet igen? Inte för att jag har något förslag hur det ska göras, men det första man borde göra är att ta bort skatteorättvisorna, det finns hur många argument som helst för att avskaffa den orättvisan. PRO driver den frågan, men är det den enda pensionärsorganisationen som gör det? Dags att vi pensionärer blir lite tuffare, jag ska fila på några bra stridsåtgärder.

För inte kan vi väl acceptera både sänkta pensioner och orättvisa skatter.

Annonser

En sjukdomsperiod var över

Bild

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade.

Den här lilla blogserien startade 18 september 2012 och efter sju inlägg avslutas den nu med det åttonde och sista inlägget. En liten kortfattad beskrivning hur jag upplevde en allvarlig sjukdom som jag helt och fullt blev botad från.

Tidigare inlägg:

1. Arteriovenös Kärlmissbildning
2. Mina första symptom
3. Inlagd på sjukhus
4. Operationen
5. Första tiden efter operationen
6. På lasarettet i Västerås
7. Utskriven från lasarettet
och nu:

8. Tillbaka på jobbet

Jag körde igång direkt med heltid, det borde jag inte gjort men så var det. Första dagarna var jag direkt på en kurs i Stockholm tre dagar och så på torsdagen kom Tomas och hämtade mig för ett kundbesök i Eskilstuna.  ”Hur tyckte du det var” frågade Tomas. ”Jo, det var rätt jobbigt” började jag och tänkte berätta lite hur det var att bli sjuk i en hjärnsjukdom, opererad och långtidssjukskriven, men Tomas avbröt mig. ”Jo, men jag tänkte på kursen” sa han. Och så är det förstås, alla har fullt upp med sitt, så jag pratade inte så mycket om min sjukdomsperiod om inte någon speciellt frågade förstås. Och det var det sällan någon som gjorde.

Jag hade annars inga större problem med att jobba heltid, jag kunde påverka min tid rätt bra själv men snart nog var man inne i ekorrhjulet med resor och övertid och alltför lite tid till regelbunden träning, Jag borde ha löptränat regelbundet, benmusklerna var rätt slappa och ryggen hade tagit stryk, men arbetstempot på IBM var rätt uppskruvat och ”man har ju ett jobb att sköta” som jag hörde ibland.

Under minst 10 år, kanske mer, tänkte jag varje dag för mig själv nån tanke runt min sjukdom. Inte så att jag gick och ältade och kände att jag haft otur, men hela tiden kom det nån tanke flygande. Mest tänkte jag nog vilken tur jag haft som hörde till dom där procenten som inte fick några men av sjukdomen och nu efter mer än 30 år har jag självklart lagt allt det här bakom mig. Sedan länge. Men så när jag läste om bandyspelaren i VSK så var det läge att skriva mina erfarenheter till den nytta det nu må ha.

Passerar Sollentuna på väg tillbaka till Stockholm Stadion i juli 2012

Och som slutord måste jag säga att det var otroligt dumt  av mig att med mina symptom åka på fjällsemester 1980 med tre små barn, jag hade ju kunnat bli kvar där på fjället. Hur dum får man vara? Jag skulle ha lyssnat på Margareta, men mörkade. Inget jag i efterhand är stolt över, men jag hade tur. Och till sist fick jag också tid att börja träna och springa mina marathon, nästa gång blir det den 20:e maran. I Stockholm lördagen 1 juni 2013. Då har jag just fyllt 69.

En sjukdomsperiod 7.

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade

7. Utskriven från lasarettet

Tre månader på sjukhus avlöstes av tre månaders sjukskrivning hemma. Med dagens tanke att det bara gäller att snabbast möjligt komma tillbaka till arbetet kan man undra om jag hade orkat nutidens krav, jobblinjen framför allt. Jag behövde all tid för att bara återhämta mig, vecka efter vecka, månad efter månad, det fick ta sin tid. Tänk om jag bara blivit nedbaxad till jobbet för att sitta och hänga vid skrivbordet i stället för att låta kroppen återhämta sig. Högst någon timme i veckan hade jag orkat till ingen nytta alls.

Varje vecka var jag däremot några timmar på Rehab för träning, balans, koordination etc.  Hemma var vi ute och gick jämt. Inga långpromenader, men med tiden orkade jag en kilometer, kanske två.

7 november var en dag jag minns. Då låg jag på ryggen och kunde för första gången titta rakt upp i taket. Vilket framsteg! Jag hade så länge bara kunnat ligga på höger öra. Framåt jul hade jag kommit så långt att vi kunde gå på dansföreningens julfest, och jag försökte hålla igång så mycket jag orkade, det var ren träning för mig. Men jag hörde några viskningar bakom ryggen ”och så är han sjukskriven…”. Det är alltid nån som tror att man utnyttjar systemet.

Så skulle jag börja jobba igen 1 februari, och några veckor innan hade jag ett samtal med en kurator som ville ordna ett möte med min arbetsgivare. ”Behövs inte” sa jag ”det ordnar jag själv”

Sista veckan i januari hade vi Kick Off på jobbet. Jag skulle börja jobba veckan därpå men var medbjuden (till Sälen tror jag) men fick några konstiga kommentarer av mina chefer som visade att dom inget förstod vad det innebär att vara sjuk. Dom trodde jag gått hemma och haft det bra med sjukersättning utan att behöva arbeta. Visst skulle jag haft det där mötet som kuratorn hade velat ordna.

Sex månaders sjukdomsperiod var över. Måndagen 2 februari var jag åter i tjänst hos IBM i Västerås, och nu återstår bara slutsummeringen i den här lilla bloggserien.

En sjukdomsperiod 6.

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade

6. På lasarettet i Västerås

Först hamnade jag så på medicin i Västerås, och jag tror det var då jag fick veta att analysen var klar, det var inte en hjärntumör man opererat bort, min sjukdom var aneurysm sa man. Inget mer med det, jag behövde inte strålas, men informationen var bedrövligt kortfattad och okänslig. Jag blev skickligt opererad av riktiga proffs, men oproffsigt informerad efteråt. Hoppas det fungerar bättre nu.

Så fick jag plats på Rehabiliteringen där jag delade rum med Lennart, 10 år äldre än jag med lite svart humor, vi peppade varandra och hade rätt roligt. En arbetsterapeut, Gunilla, och en sjukgymnast, Myra, jagade upp mig varenda dag och jag ställde upp på allt. Men framstegen gick långsamt, långsamt. Ögonen fick jag inte upp riktigt, dom hängde nedåt golvet, jag mådde ofta illa, fingrarna på vänsterhanden var lite ostyriga, kunde bara ligga på högerörat jag var fortfarande allt bra darrig. Jag var säkert mycket sämre den här tiden än jag själv kommer ihåg.

Varje helg var jag hemma hos familjen där vi också tränade. Margareta tog med mig ut på promenad. Jag började med att bara gå runt huset. 17 meter långt och 7 meter brett blev allt som allt 48 meter hela varvet runt. Det fick räcka första helgen. Sen ökade vii på runt kvarteret helgen därpå, kanske ett par hundra meter. Och så där höll vi på. Efter några veckor var vi uppe i 500 meter och till slut kunde jag gå ensam ända till affären och handla. ”Men med lapp” förklarade jag för Lennart när jag var tillbaka på sjukhuset, och han blev imponerad över mina framsteg.

Jag kämpade med sjukgymnastiken. I arbetsverkstan snickrade jag för att träna fingrar och synen, jag läste väldigt lite för det var jobbigt med ögonen, men sakta, sakta blev jag bättre. Och varje helg var jag hemma med Margareta och barnen. Det gick framåt.

Jag minns inte om jag körde bil under den här tiden. Kanske det hände någon gång, men jag borde nog inte gjort det. Synen var väl OK, men jag fick anstränga mig för att titta rakt fram, ögonen drog sig gärna mot golvet. Och ögonen var inte alltid riktigt synkade. Svårt att beskriva, men dom tittade nog en aning snett ibland som gjorde det obehagligt i en del situationer.

Till sist hade jag ett bra samtal med en läkare, en kvinnlig med polskt namn, och hon förklarade rätt bra vad det där med Aneurysm innebar. Så inte förrän när det var dags för mig att bli utskriven från sjukhuset fick jag riktigt veta vad jag hade haft för sjukdom, Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm.

Den 2 augusti blev jag inlagd, den 20 augusti blev jag opererad och den 24 oktober 1980 blev jag så utskriven från sjukhuset med en sjukskrivning i ytterligare 3 månader, men även under den tiden hade jag täta kontakter med Rehabiliteringen.       

En sjukdomsperiod 5.

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade.

Del 5. Första tiden efter operationen

Så låg jag då nyopererad några dagar i eget rum på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, avd 85. 36 år gammal med fru och tre barn och ett stressigt jobb i databranschen och med med diagnosen Hjärntumör, visst funderade man en hel del. Nu var ju det akuta borta, nu började nästa fas. Man skulle börja stråla det som var kvar av tumören, fick jag veta. Konstigt nog har jag svårare med minnen från den här tiden, finns det någon psykologisk förklaring till det? Men en del minns jag.

Sjukgymnasten, en liten höggravid tjej, körde upp mig ur sängen direkt och sedan kom hon varenda dag. Första passet skulle jag bara stå på alla fyra i sängen, men jag säckade ihop och lämnade WO. Det gick bättre nästa dag och nästa. Vi tränade att gå i trappor, hålla balansen, att bara gå fram och tillbaka i korridoren etc och jag förstod att det här var viktigt. På radio hörde jag om Stockholm Marathon. ”När jag blir frisk ska jag springa marathon” sa jag. ”Prata inte så mycket strunt” sa Margareta.

Efter några dagar hamnade jag på delad sal tillsammans med en ung kille med hjärnblödning och två som hade cyklat omkull. I rummet bredvid låg en kille fixerad i en ställning. Han hade gjort det där sista dyket och brutit nacken. Och i nästa rum låg en liten 10-årig kille med hjärntumör. På några korta dagar stötte jag på så många tragedier.

Matlusten var noll, jag kunde fortfarande bara ligga på högra örat, att ta sig upp ur sängen var väldigt, väldigt jobbigt, magen krånglade, det var tvärstopp där och jag trodde huvudet skulle explodera när jag kämpade på toan. Nej, jag mådde inte bra. Men man håller sig uppe med positiva tankar. På barn och familj i första hand förstås, men jag hade en massa annat i huvudet också, jag låg och var sugen på en pizza minns jag. Och stekt sill. Utan att ha matlust, men så var det. Sen låg jag hela tiden och kollade mina nya ljusbruna Eccoskor som jag köpte precis innan jag blev sjuk, jag var så sugen att ta en promenad i dom.

Så snart jag var stark nog kom barnen på besök, och jag var allt lite nervös vad dom skulle tycka att se sin pappa med bandage om huvudet. Elisabeth, 1 år, var först lite misstänksam men sken rätt snart upp och jag blev godkänd, dom äldre förstod väl lite mer. Nu ville jag bara åka hem men jag blev kvar några dar till i Uppsala. Det var väl en massa ytterligare prover, men här är minnet rätt diffust. Men jag minns att jag ofta satt uppe en stund i TV-rummet på kvällarna så lite sakta kom jag väl igång som människa igen.

Utan att ha haft något riktigt samtal med läkarna blev jag så utskriven från Ackis och fick lördagen 6:e september sjuktransport hem till Centrallasarettet i Västerås. Blev först mottagen på akuten av samma läkare som först undersökte mig när jag  åkte in akut en dryg månad tidigare. Han kom ihåg mig och visade att märket på väggen satt kvar, han hade ritat ett kryss som jag skulle fixera med blicken den där gången, och han skojade lite med mig och ville att jag skulle ligga kvar på akuten över helgen och komma upp på en avdelning på måndagen. ”Aldrig i livet” sa jag ”jag måste åka hem till familjen på direkten”.

Han förstod mig och lite halvt motvilligt sa han OK och jag fick permission att åka hem till Margareta och barnen och sova i min egen säng. På måndagen var jag tillbaka på C-las, men nu var jag hemma i Västerås i alla fall. Det skulle sen dröja till i mitten av oktober innan jag blev utskriven från sjukhuset. Och fortfarande var jag opererad för hjärntumör, men diagnosen skulle komma att ändras senare.

En sjukdomsperiod 4.

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade.

Del 4. Operationen

Den 20:e augusti 1980 opererades jag på Akademiska Sjukhuset i Uppsala av Pelle som de andra läkarna hade pratat om, Luigi Pellettieri. Jag tror aldrig jag träffade honom själv, mer än då jag låg nersövd förstås, men dom sa att han var duktig. Innan operationen hade Margareta fått ett samtal där man berättade att det fanns risker med ett sånt här ingrepp, så hon var nog rejält orolig. Om man berättade något för mig minns jag inte, men jag var ju så dålig så jag hade ändå inte brytt mig. Prognosen sas på den tiden vara att 80-90 procent överlevde och av dom fick 70-80 procent någon form av funktionsnedsättning, syn, tal etc., men även om jag vetat hade jag inte oroat mig, att inte opereras var inget alternativ.

Hur länge operationen höll på vet jag inte, men jag vaknade framåt kvällen tror jag. Trött men jag hade fortfarande inte ont någonstans. Jag har för mig att man ville att jag skulle resa på mig, kanske bara sätta mig i sängen, men då gjorde det ont. Riktigt ont från såret bak i nacken, och huvudet  kändes otroligt tungt att få upp, det är många muskler som jobbar för att hålla upp huvudet och några av dem var väl sönderskurna. ”Ändå är du opererad med en ny metod” minns jag att man sa. ”Så att såret inte är så stort”. Jag somnade men blev väckt efter midnatt när läkarna gjorde nattronden och lågmält stod och resonerade vid varje patient, och sen hade jag svårt att somna om, jag låg vaken halva natten och funderade.

Morgonen därpå rullades jag in i en enskild sal och fick besök av Margareta och min mamma och pappa. Hela huvudet var inlindat i ett bandage som en mumie och jag var väl fortfarande trött förstås. Barnen fick vänta några dar att komma på besök, men nu var det värsta över, nu var det bara att se till få huvudet att läka ihop så fort som möjligt. Och fortfarande var det ”hjärntumör” jag hade opererats för.

En sjukdomsperiod 3.

Inspirerad av en tidningsartikel hösten 2012 om en bandyspelare i VSK och hans sjukdom berättar jag här i några inlägg om min sjukdomsperiod hösten 1980 när jag var drabbad av samma sak Arteriovenös Kärlmissbildning, Aneurysm, en sjukdom jag blev helt återställd från. Kan kanske vara lite tröst i eländet för andra som blir drabbade.

Del 3. Inlagd på sjukhus.

En lördagskväll efter en jobbig hemresa från Ramundbergen hamnade jag så på akuten i Västerås , och blev förstås genast inlagd. Och under ett par veckor ”utsatt” för en mängd olika undersökningar. Jag hade aldrig fysiskt ont av min sjukdom, men jag minns att jag ofta tänkte att det inte kunde finnas 10 personer som var sämre än jag dom där första veckorna.

Jag kunde inte göra nånting mer än att ligga tungt i sängen på mitt högra öra, och helst skulle jag velat ligga under madrassen kände det som. En riktig kraftansträngning behövdes för att hasa sig upp lite grann för att äta lite av maten som kom in alldeles för ofta kändes det som. Matlusten var närmast noll. Och min rakning sköt jag upp till i morgon, och sen till nästa morgon, och till nästa…

Flera patienter på mitt rum var såna som fått hjärnblödningar med afasi, hittade inte orden men ville gärna åka ner till jobbet ett tag till det där mötet innan behandlingen fortsatte. Det är svårt att acceptera att man blivit plötsligt sjuk.

Man tog ett ryggmärgsprov som skulle vara smärtsamt, men det var inte alls så farligt som man sagt, inget gjorde direkt ont, men allt var jobbigt så snart jag behövde sätta mig upp. Efter några ytterligare prov fick jag sjuktransport till Akademiska Sjukhuset i Uppsala när jag varit c:a 14 dagar på Centrallasarettet i Västerås.

I Uppsala hamnade jag på Neurologavdelningen (85 tror jag det hette) och undersökningarna fortsatte. Två jobbiga undersökningar minns jag speciellt.

En dumdryg läkare skulle nog testa en egen teori och jag hamnade på hans undersökningsrum. Först såg han blånaderna i mitt armveck från alla blodprov och antydde klockrent att jag var sprutnarkoman. Sen skulle jag titta upp i taket. ”Det kan jag inte” sa jag, ”jag kan bara ligga på höger öra”. ”Jodå, det kan du visst” sa han. Så tjafsade vi ett tag innan jag gav med mig, vred sakta huvudet upp mot taket och la en kräkkaskad rakt i nyllet på den dumdryge läkaren, som snabbt avslutade undersökning.

Vid ett annat tillfälle skulle jag göra en mängd små rörelser med ögonen och huvudet medan allt registrerades på en pappersremsa. Nu skärpte jag mig så jag inte skulle kräkas. Det var otroligt jobbigt och tog uppåt en timme men sköterskan tog det så fint så jag klarade av det. Men när allt var klart blev hon alldeles tyst och började stamma. Pappersremsan hade fastnat i skrivaren! ”Det har aldrig hänt förr” sa hon och var så ledsen, men ”sånt får en karl tåla” minns jag att jag sa. ”Vi tar en vända till!”

En undersökning som jag inte minns riktigt hur man gjorde var nog lite riskfylld. En sköterska satt berdvid mig hela tiden och pratade med mig för att kolla hur jag mådde. Och mitt i undersökningen bara försvann jag, allt började snurra, blodtrycksfall? Dom stoppade undersökningen så jag fick komma till sans och vila en stund och så gjorde man väl på nåt annat sätt i stället. Det är väl sånt som händer.

Datortomografiundersökningarna var också extremt jobbiga. Liggande på rygg med huvudet fastspänt skjuts man in i röntgenapparaten som långsamt, långsamt tar c:a 250 bilder. Jag låg och räknade och bara väntade att det hela skulle ta slut så man drogs ut därifrån. Och jag klarade mig varje gång där utan någon kräkkaskad.

Så blev diagnosen Hjärntumör, Margareta blev informerad och jag skulle opereras 20 augusti, bara 18 dagar efter att jag blivit inlagd. Kvällen innan operationen var det noggrann klippning ”men vi har bara en frisyr” skojade tjejerna som rakade bort håret på mig. Konstigt nog var jag inte ett dugg nervös innan operationen, när man är så där dålig finns det ju inga alternativ, så jag sov gott natten innan operationen. Margareta sov nog sämre.